Känslor

Vet inte hur jag ska fånga känslan i ord. Hur jag ska beskriva vad som händer i en när livet förändras på en sekund. När ingenting annat i världen är viktigare än detta lilla livet.

Nu har det gått tre och ett halvt dygn sen jag kallade mig mamma för första gången och det känns som han alltid varit här. Det är som om man tagit ett gäng lyckopiller och ruset aldrig går över. En tonårs-förälskelse gånger tusen.
Allt blir så påtagligt och viktigt. Som första badet, första bajset, första promenaden osv osv. Självklart tar vi kort på allt!
Undrar om han kommer uppskatta att se bild på sitt första bajs när han är tretton år?!
Men man vill inte att något ögonblick ska gå förbi utan att man tagit in det. Försöka finnas i stunden och inte tänka så mycket på vad som kommer.

Så nu är det slut-pratat om bebis för en stund...jag lovar.

Ska ta bild på min fina present till mig själv som levererades i samma stund jag åkte in på sjukan. Får bara vänta tills ljuset är här så det syns vad jag fotat.