När man är totalt bakom flötet

Jag har fan lyckats med det omöjliga!
Att gå vilse.
I en stad som man bott i 34 år.

Ett tag trodde jag att jag skulle börja lipa. Stod med skog omkring mig och såg inte någon vettig väg att ta.
Såg mig själv sitta och amma på en stubbe med barr i håret och panik-glo efter vildsvin eller något annat konstigt som lever i skogen.
Min ormfobi gjorde inte saken bättre och stackars mini fick inte ha mer än 15 cm koppel...ifall ifall.
Jag gick...gick och gick...sen gick jag lite till men insåg att jag skulle vara tvungen att vända.
Nog för att jag ville ta en powerwalk men det här var väl ändå att ta i.

Till slut kom jag fram...o nu ligger jag som en klubbad säl i min kömpis soffa och kommer inte inte ta mig härifrån förrän jag vet när nästa buss går.

Och jag får se det från den ljusa sidan...jag kan lätt kränga en hel chipspåse ikväll om jag vill...MED dipp om jag känner för det...SÅ DET SÅ!

Var RÄTT glad när jag fick se denna syn framför mig efter jag hittat ut ur skogen, kan jag säga.