Verkligheten

Blir lite trött..lite så där surtrött.
På alla rosa-skimrande bloggar där välbakade kakor trängs med skinande rena hem och inte en snorig unge syns i närheten.
Kan det verkligen vara så underbart perfekt?!
Är man på gott humör 24/7, sju dagar i veckan?!
Nä förstås inte..och jag förstår också att man inte hänger ut all sin smutsiga byk men det finns väl ändå ett mellanting?

Jag kan ju bara snacka för mig själv men när jag läser en blogg så vill jag känna en verklighet...en genuin känsla som ger en ärlig bild av livet.
Inte så att man behöver lägga ut bilder på smutsiga kallingar och håriga armhålor men att vara personlig utan att vara privat är en bra början.
Att bjuda på hur livet verkligen ser ut utan retuschering på allt och alla.

Nu kanske inte jag är någon expert på detta då jag bara varit mamma i snart fyra veckor, men jag har ändå levt i 36 år och har lite hum om hur ett liv med barn ser ut.
Upp och ner-gångar...bra och dåligt...ris och ros....man får inte välja.
Man får köpa allt eller inget. Man behöver ju inte skaffa barn det är ju som sagt frivilligt. Att välja att se det(och visa) för vad det ÄR gör att jag lättare tar det onda med det goda.

Det är ju som med förhållande. Man väljer att älska varandra men det betyder inte att man tycker om varandra varje dag. I pms-dimman kan det hänt att man smytittat på Hemnet och drömt om en liten välstädad tvåa mitt i stan där ingen lämnar toasitsen uppe eller skäggstubb i handfatet. Men i verkligheten är det är långt till den handlingen.

Nu måste jag ta tag i ett berg med tvätt, en överfull blöja och disk från igår. Där emellan ska jag försöka hinna med att duscha och mysa med min lille gosse som gjort mitt liv till allt det ska vara...just nu.