Efter nattens FÅ timmar så lär den här dagen gå i slowmotion. Vädret bjuder ändå inte på någon sommar så jag kan lika gärna lasa runt i pyjamas ett tag till.
Studenten idag!!! Man hör visslingar, tutor, sång och en hel del fyllevrål fast klockan bara är 07:45.
Känns som en evighet sen man själv stod där på flaket med mössan på sned och skrek: FY FAN VA VI E BRA!!!!!!
Jag kom ihåg att jag hade en både-och-känsla....skönt att det är över...och samtidigt...vad fan händer nu?!
Sånt brukar lösa sig men livserfarenheten va för liten för att förstå det då.
Den känslan, när man inte riktigt vet vad som väntar ficj jag igen för ca 10 v sedan, när Charlie var på väg att titta ut. Häftigt och läskigt på samma gång.
Kan inte sluta tänka på något som jag fick höra för ett tag sen genom en familjemedlem. Där man inte vet vad som väntar men vet hur det kommer att sluta.
En familj med ett barn, som är svårt sjukt. Där hoppet har gått över i förtvivlan och varje sekund är en kamp för att orka.
En trettonåring som vet att han aldrig kommer få ta studenten. En mamma som vet att hon aldrig blir farmor. En pappa som långsamt förstvinar av tanken på att begrava sitt enda barn.
Jag kan aldrig sätta mig in i vad som händer med en när livet vänder på detta sättet. När livet stannar upp för en själv men alla runt om fortsätter som om inget har hänt.
Grannen vattnar blommorna. Skolkamrater längtar efter sommarlov. Arbetskamrater åker på semester.
När allt glatt blir sorgligt för att det kanske är sista gången det händer i livet.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag lider med den här familjen trots att jag inte känner dom. Men nu när jag själv är mamma så kan jag vara helt ärlig och säga att jag förmodligen inte hade överlevt!
Jag tänker att jag måste bli bättre på att njuta. Lägga min energi på sånt som är viktigt, på riktigt.
Vad gör egentligen ett par extra kilo eller en dålig dag. En överfull tvättkorg eller dåligt väder. En sur sambo eller en tom plånbok.
Klart man får ha en dålig dag men kanske tänka efter en extra gång innan man kliver fram som Cruella de Vil och surar över att någon tagit den sista juicen.
Det är ju livet....och vi får ju iallafall vara med.
Kära Lotta, gråter lite nu. Tummen mitt på liksom,ger oss alla en tankeställare! Kram och ha en fin dag! Milla
SvaraRaderaJa så är det verkligen Lotta! Det gäller att njuta i nuet och efter man fått barn förstår man hur viktigt det är. Man är så rädd att något ska hända att man ibland glömmer att njuta och vara nöjd med allt man har! Jag kan inte mer än att hålla med dig i allt du skriver! Massor av kramar! <3
SvaraRaderaOj, så fint skrivet.
SvaraRaderaJag har själv varit där och vet precis hur det känns.
Just det där med att livet utanför fortsätter som vanligt...
För en själv så blir det aldrig mer detsamma.
<3
Att mista sin dotter när båda är i livet är också smärtsamt,Varför
RaderaBarn ska bara inte gå före föräldrarna....lider med alla som behöver uppleva det. Samtidigt som det ger oss andra en så viktig wake up call...carpe diem.
SvaraRaderaJag som är gravid och sur för det mesta fick mig verkligen en tankeställare. Tack!
SvaraRadera