Det är så lätt att bara leva på, och man reflekterar inte så mycket när livet glider iväg på en räkmacka.
Vardagen sätter klorna i en och man reagerar inte förrän någon tar en bit av mackan, eller för den delen slänger på en extra klick majonäs.
På gott och ont, upp och ner och tillbaka igen.
Det fina med nedgångar är att man kan förstå och känna med andra människor som upplever liknande, på ett helt annat sätt. Det är ju också enklare att ge råd och trösta, men framförallt visa ödmjukhet.
Jag tror på Karma..:det du ger, det får du...punkt slut. Det känns rättvist på något sätt.
Och det är absolut inte att jag går och önskar människor som gjort mig illa, ont. Nä jag väljer att lägga minsta möjliga energi på det...deras läxa får dom själva göra.
Man kan ju klart inte välja vad som ska hända i livet, bara hur man vill hantera mot/fram-gångar.
Det finns dom som gottar sig i elaka voodoo-seancer i hopp om att det skulle får dom att må bättre. Bitterheten tar över och dom glömmer bort att leva sitt eget liv.
Utan att låta som en frälsare så tror jag att förlåta är det största vi kan göra. För andra, men framförallt för sig själv.
Och passa på att ge lite extra stöd till någon som har det tufft om det är så att din räkmacka svämmar över med räkor och majonäs. Det har vi alla råd med.
Tack för mig...nu ska jag tvinga min långa karl att massera mina axlar så jag slipper se lika fyrkantig ut som Frankenstein.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar