X-factor....varför (inte)

Sitter och glor på X-factor och erkänner att jag tycker det är rätt underhållande. Jag är en av dom (få) som avskyr idol, melodifestivaler och andra fredagsmysvänliga program. Däremot älskar jag att gotta mig i alla auditions, när tondöva och finniga tonåringar galer som om det gällde det sista finnmedlet i hyllan, eller för den delen när en av dom få som kan sjunga och gör det så att håren i nacken står långt efter dom slutat.
Men mitt intresse svalnar så fort det är dags att bänka sig framför tv:n på fredagen, mätta av tacos, med godis och popcorn i drivor och telefonen i högsta hugg så man inte missar att rösta på sin favorit.

Ja vad skulle jag komma....jo av någon anledning så hänger jag kvar och kommer på mig själv att fundera på hur det känns att vara förälder till dom här talangfulla ungdomarna.

Tänk att det är 2028 och det är dags för Charlie Lukic att äntra scenen! Bakom kulisserna står hans töntiga föräldrar med lipen i halsen och pinsamt diggande till en låt som vi inte förstår ett ord av.
Framför honom sitter Andreas Carlsson med lika vita tänder och slät panna som 2008, och säger att Charlie minsann har DET!!!
Ja, då det är lika bra jag förbereder mig nu så jag är färdiglipad och cool när min lille finnige gosse ringer och säger: Jag är viiiiidaaaaaareeeee!!!!!!!